3. Normer, strukturer och maktordningar

Normers betydelse

Det finns normer som underlättar vår samvaro, exempelvis den som föreskriver att ställa sig i kön till kassan eller att utföra sitt arbete på bästa sätt. Men det finns också normer som kan försvåra samspelet mellan människor. Normer, fördomar och stereotyper gör att vi, ofta omedvetet, föreställer oss individens egenskaper utifrån personens grupptillhörighet. Ofta är dessa föreställningar och förenklingar till nackdel för dem som tillhör minoritetsgrupper eller som definieras som ’de andra’. Omedvetna och oreflekterade föreställningar om andra människor kan leda till oavsiktliga handlingar som diskriminerar.

I rapporten Delar av mönster – en analys av upplever av diskriminering och diskriminerande processer synliggör DO hur diskrimineringen kan komma till uttryck. DO har analyserat drygt 800 anmälningar. DO:s analyser visar att det finns mönster som är gemensamma för individers upplevelser av diskriminering och att man inte bör betrakta upplevelser av diskriminering som isolerade företeelser. Upplevelsen av diskriminering uppstår vanligen av att någon blir tillskriven negativa stereotypa egenskaper utifrån en viss förmodad grupptillhörighet, till exempel baserad på religion, kön eller sexuell läggning.

Personer som anmäler diskriminering upplever ofta att generella föreställningar om deras förmodade grupptillhörighet överskuggar den individuella bedömningen av deras individuella förmåga och kvalifikationer. Ett exempel är när utrikes födda personer upplever att deras kvalifikationer nedvärderas. Följden av negativ stereotypisering blir bland annat att bedömningen av individers förutsättningar och behov blir lidande och att samhället går miste om individers kompetenser och förmågor. Läs rapporten här.

Källa: Delar av mönster – en analys av upplevelser av diskriminering och diskriminerande processer.

Diskrimineringsombudsmannen (2014). Rapport 2014:1. Stockholm. Diskrimineringsombudsmannen. ISBN 978-91-980853-2-7.

Bli medveten om de normer som du ger uttryck för

Vi kan försöka bli medvetna om vilka normer vi själva ger uttryck för, som när vi förutsätter att andra ska resonera som vi. Då ger vi uttryck för likhetsnormen, den som hävdar att vi alla ska vara likadana, såväl socialt som kulturellt. Andra gånger tar vi för givet att människor inte är som vi. I båda dessa fall kan det få negativa konsekvenser för den vi möter. För att komma tillrätta med diskriminering behöver vi se till det sociala sammanhanget: till exempel hur normer och bestämmelser skapas, tolkas, omformuleras och förstärks utifrån våra föreställningar och beteenden och hur detta påverkar individer, deras handlingsutrymme och anpassningsstrategier.

Vi är alla medskapare i de processer som upprätthåller normer. Genom att anamma ett normkritiskt förhållningssätt kan vi bli medvetna om hur våra föreställningar om människor och grupper har betydelse i alla möten.

Det normkritiska perspektivet fokuserar på de normer och maktstrukturer som gör att vissa personer uppfattas som avvikare och andra som ”normala” och vilka konsekvenser som kommer av denna obalans.

Det är viktigt är att vara på sin vakt mot stereotypa tankar om andra människor som har samband med kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller ålder. Det handlar om att skifta fokus från de som avviker från normerna och till de normer och maktstrukturer som skapar exkludering, ett vi-och-dem-tänkande eller diskriminering.

Målet är att bli medveten om att vi riskerar att bemöta studenter och kollegor på ett olämpligt sätt och se maktrelationen i olika sociala situationer. Många gånger kan det vara svårt att se sin egen maktposition och sina privilegier.

De normer som de som arbetar i organisationen är bärare av är inte alltid sådana som man själv väljer att agera utifrån. I varje organisation finns normer som såväl anställda som studenter förväntas leva upp till. En följd av detta är uppkomsten av strukturer och maktordningar vilka är svåra att bryta för den enskilde.

Förändringar i beteenden och sedermera strukturer kan dock ske om grupper av medarbetare och studenter anammar ett normkritiskt förhållningssätt och vågar ifrågasätta invanda beteenden och handlingsmönster som missgynnar människor. I den normkritiska processen börjar man med att synliggöra de föreställningar och normer som ligger till grund för diskriminerande maktstrukturer. Det normkritiska arbetet ifrågasätter rådande strukturer och kan därför vara utmanande. Det normkritiska perspektivet skiljer sig från det som brukar kallas toleransperspektivet. Toleransperspektivet handlar om att skapa förståelse och empati för människor som utsätts för diskriminering. Syftet kan vara gott, men konsekvensen behöver inte leda till någon förändring av den rådande maktstrukturen. I värsta fall kan det leda till att skillnader förstärks då man fokuserar på de som avviker från normen. Men ska normerna förändras är det just normerna som gör att vissa studenter ses som annorlunda som arbetet bör fokusera på.

Det normkritiska perspektivet bör genomsyras av ett intersektionellt synsätt. Det innebär att synliggöra hur olika diskriminerande strukturer med avseende på exempelvis etnicitet och kön samverkar och förstärker varandra.

Källa: Förändringsstrategier och problemförståelser: från utbildning om den Andra till queer pedagogik

Bromseth, Janne (2010). I Normkritisk pedagogik: Makt, lärande och strategier för förändring. Bromseth, Janne och Darj, Frida (red.). Uppsala: Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet. ISBN 978-91-978186-5-0.