Förbudet mot diskriminering

Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering som har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder inom högskolans område. De som skyddas av förbudet är studenter och sökande till högskoleutbildningar. I det här avsnittet beskrivs diskrimineringslagens förbud mot diskriminering och vad högskolan är skyldig att göra om en student anmäler att hen i samband med verksamheten blivit utsatt för trakasserier eller sexuella trakasserier.

2.1 Vad är diskriminering? Visa avsnitt

Vad är diskriminering?

Det som av många uppfattas som diskriminering är inte alltid diskriminering i lagens mening. Ordet diskriminering brukar i vardagligt tal användas om orättvis behandling av olika slag, är någon gör åtskillnad mellan olika människor på grund av deras personliga egenskaper eller identiteter. Lagens definition är snävare. För att en student ska kunna sägas ha blivit diskriminerad i juridisk mening måste ett antal villkor vara uppfyllda. I det följande ges en beskrivning av hur lagen definierar diskriminering samt de centrala uttryck och begrepp som är kopplade till lagens definition.

De sju diskrimineringsgrunderna

Kön

Begreppet kön innebär att någon är kvinna eller man. Förbudet mot könsdiskriminering omfattar också personer som planerar att ändra eller har ändrat sin könstillhörighet.

Könsöverskridande identitet eller uttryck

Med könsöverskridande identitet eller uttryck avses att någon inte definierar sig som kvinna eller man eller genom sin klädsel (eller på annat) sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön. Begreppet omfattar dels en persons mentala eller självupplevda könsbild, dels hur någon uttrycker det som kan kallas personens sociala kön, till exempel genom kläder, kroppsspråk, smink eller frisyr.

Etnisk tillhörighet

Med etnisk tillhörighet menas en individs nationella och etniska ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Nationellt ursprung betyder att personer har samma nationstillhörighet, som till exempel finländare, polacker eller svenskar. Etniskt ursprung innebär att personer har ett relativt enhetligt kulturmönster. Som exempel kan nämnas att en person tillhör någon av de nationella minoriteterna såsom samer och romer.

Alla människor har en eller flera etniska tillhörigheter. Alla kan därför bli utsatta för etnisk diskriminering.

Religion eller annan trosuppfattning

Med religion avses religiösa åskådningar som exempelvis hinduism, judendom, kristendom och islam. Annan trosuppfattning innefattar sådana övertygelser som har sin grund i eller samband med en religiös åskådning, till exempel buddism, ateism och agnosticism.

Politiska åskådningar och etiska eller filosofiska värderingar som inte har samband med religion omfattas inte av diskrimineringslagens skydd.

Funktionsnedsättning

Med funktionsnedsättning menas varaktiga fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga begränsningar av en persons funktionsförmåga som till följd av en skada eller en sjukdom fanns vid födseln, har uppstått därefter eller kan förväntas uppstå. Tillfälliga begränsningar av en persons funktionsförmåga är inte en funktionsnedsättning i diskrimineringslagens mening.

Funktionsnedsättning innebär en nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Det är alltså något som en person har, inte något som en person är. En funktionsnedsättning kan märkas mer eller mindre i olika situationer som till exempel allergier, dyslexi, hörsel och synskador med mera.

Sexuell läggning

Lagen definierar sexuell läggning som homosexuell, heterosexuell och bisexuell läggning.

Ålder

Ålder innebär uppnådd levnadslängd. Alla människor, oavsett ålder omfattas av lagens skydd mot diskriminering.

2.2 Olika former av diskriminering Visa avsnitt

Olika former av diskriminering

Från och med den 2015 finns det enligt diskrimineringslagen sex olika former av diskriminering. De är:

Direkt diskriminering

Direkt diskriminering innebär att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med en diskrimineringsgrund.

Ett missgynnande innebär att någon försätts i ett sämre läge eller går miste om en förbättring, en förmån, en serviceåtgärd eller liknande. Det som typiskt sett är förenat med faktisk förlust, obehag eller liknande är missgynnande. En missgynnande handling kan bestå i både aktivt handlande och underlåtenhet att handla.

Hur den person som menar sig ha blivit diskriminerad blivit behandlad ska jämföras med hur någon eller några andra personer behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats. Denna jämförelse kan göras med en annan faktiskt existerande person (till exempel en jämförelse mellan hur två studenter på en högskola behandlats) eller med en tänkt, hypotetisk, jämförelseperson. För att jämförelsen ska bli rättvisande måste de två personerna befinna sig i en jämförbar situation. Om det i det enskilda fallet kan anses rimligt och naturligt att olika individer behandlas lika befinner sig personerna i en jämförbar situation.

För att direkt diskriminering ska föreligga krävs vidare att det finns ett orsakssamband mellan missgynnandet och en diskrimineringsgrund. En diskriminerande avsikt är inte nödvändig för att ett handlande ska utgöra diskriminering. Den aktuella diskrimineringsgrunden behöver inte heller vara det enda eller det avgörande skälet för handlandet. Det nödvändiga orsakssambandet föreligger alltså även när diskrimineringsgrunden är en av flera faktorer som utgör bakgrunden till den diskriminerande handlingen.

Indirekt diskriminering

Med indirekt diskriminering avses att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som kan komma att särskilt missgynna personer med ett visst kön, viss könsöverskridande identitet eller uttryck, viss etnisk tillhörighet, viss religion eller annan trosuppfattning, visst funktionshinder, viss sexuell läggning eller en viss ålder, såvida inte bestämmelsen kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.

Indirekt diskriminering är uppbyggt kring begreppen missgynnande, jämförelse och intresseavvägning.

Med missgynnande ifråga om indirekt diskriminering menas detsamma som ifråga om direkt diskriminering, det vill säga faktiskt liden skada, obehag eller annan nackdel. Missgynnandet uppstår när någon tillämpar en bestämmelse eller motsvarande som verkar neutralt men som i praktiken typiskt sett missgynnar personer som tillhör grupper som skyddas av diskrimineringslagen.

För att avgöra om ett krav kan komma att särskilt missgynna personer ur en viss grupp måste en jämförelse göras mellan den grupp som en person tillhör och någon annan grupp. Jämförelsen ska ta sikte på den andel av personerna som kan, eller inte kan, uppfylla kravet i de grupper som jämförs. Om jämförelsen visar en betydande skillnad i de båda gruppernas möjlighet att typiskt sett uppfylla kraven talar detta för att indirekt diskriminering föreligger.

Det finns ett visst utrymme för att, genom en så kallad intresseavvägning, tillämpa ett kriterium, en bestämmelse eller ett förfarande, trots att detta har negativ effekt och särskilt kan komma att missgynna personer med anknytning till någon av diskrimineringsgrunderna. För att en åtgärd som typiskt sett har negativa effekter för en viss grupp ändå ska vara tillåten måste två krav vara uppfyllda. För det första måste bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet ha ett berättigat syfte, som är tillräckligt viktigt för att motivera att det ges företräde framför principen om icke-diskriminering. För det andra måste åtgärden, det vill säga medlet för att uppnå syftet, vara lämplig och nödvändig. Om det finns andra, icke diskriminerande, handlingsalternativ för att uppnå syftet utgör missgynnandet i princip indirekt diskriminering i strid med lagen.

Ett exempel på tillämpningen av förbudet mot indirekt diskriminering hämtat från arbetslivets område kan vara när en arbetsgivare för en viss anställning uppställer ett krav på ”god svensk språkbehandling”. Detta krav är till synes neutralt mellan personer med olika etnisk tillhörighet, men en jämförelse mellan gruppen ”svenskfödda” och en grupp ”födda utomlands” visar att kravet i praktiken kan komma att missgynna personer som tillhör den sistnämnda gruppen. Därmed är det emellertid inte klart att det är fråga om indirekt diskriminering. Det är möjligt att den aktuella anställningen är av ett sådant slag att det är nödvändigt att arbetstagaren behärskar god svenska för att kunna utföra arbetsuppgifterna tillfredsställande. Det uppställda kravet kan då motiveras av ett berättigat syfte, och vara ett lämpligt och nödvändigt medel för att uppnå detta syfte. Någon indirekt diskriminering har i så fall inte skett.

Bristande tillgänglighet

Bristande tillgänglighet är också en form av diskriminering enligt diskrimineringslagen. Med bristande tillgänglighet avses att en person med funktionsnedsättning missgynnas genom att skäliga åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning. Bedömningen av om en åtgärd kan anses skälig ska göras utifrån krav på tillgänglighet i lag eller annan författning och med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna, varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde samt andra omständigheter av betydelse.

Förbudet mot denna form av diskriminering är uppbyggt kring uttrycken missgynnande, underlåtenhet och jämförbar situation. Förbudet innebär en skyldighet att vidta sådana tillgänglighetsåtgärder som vid en helhetsbedömning av alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet kan anses skäliga.

En första förutsättning för att diskriminering i form av bristande tillgänglighet ska föreligga är att någon missgynnas. Detta kriterium har motsvarande betydelse som vid direkt eller indirekt diskriminering.

Med underlåtenhet förstås i detta sammanhang både att en åtgärd inte har vidtagits alls, det vill säga ren passivitet, och att otillräckliga åtgärder har vidtagits.

Med jämförbar situation avses detsamma som vid direkt diskriminering. En jämförelse ska göras mellan situationen för en person med funktionsnedsättning och situationen för en person som saknar den aktuella funktionsnedsättningen. I bestämmelsens förarbeten anges i detta sammanhang att den som har en funktionsnedsättning många gånger inte befinner sig i en jämförbar situation, just på grund av funktionsnedsättningen. För att om möjligt eliminera eller åtminstone reducera verkningarna av funktionsnedsättningen och på så sätt söka se till att den som har en funktionsnedsättning kommer i en jämförbar situation, ska skäliga åtgärder för tillgänglighet vidtas.

En utgångspunkt vid bedömning av vad som utgör en sådan skälig tillgänglighetsåtgärd är krav på tillgänglighet som kan finnas i lag eller annan författning. Med annan författning avses även EU-förordningar. I förarbetena till bestämmelsen anges att det inte bör anses vara skäligt att kräva åtgärder som går utöver sådana krav. Därutöver ska hänsyn även tas till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna för åtgärdens genomförande, varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde, samt andra omständigheter av betydelse. Med sistnämnda uttryckssätt avses bland annat vilken effekt den aktuella åtgärden kan förväntas få.

Trakasserier och sexuella trakasserier

Med trakasserier avses i diskrimineringslagen ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med en diskrimineringsgrund.

Trakasserier kan utgöras av fysiskt, verbalt eller annat uppträdande. Exempel på trakasserier är nedsättande tillmälen på grund av någons tillhörighet eller anknytning till någon av diskrimineringsgrunderna. Det kan handla om rasistiska texter, bilder, märken och klotter, eller sådant som att någon visslar, stirrar eller gör kränkande gester. Trakasserier kan även utgöras av förlöjligande eller förnedrande uppföranden som till exempel kommentarer om utseende, klädsel eller beteende, liksom generaliseringar av om någons egenskaper eller brist på egenskaper. För att det ska vara fråga om trakasserier ska handlandet eller beteende vara oönskat. Det är den utsatte som avgör om beteendet eller handlingarna är oönskat och kränkande. Den som trakasserar måste också ha insikt om att hens beteende kränker någon på ett sätt som kan utgöra trakasserier. Den trakasserade kan därför behöva göra klart för den som trakasserar att beteendet upplevs som kränkande. I vissa fall kan emellertid omständigheterna vara sådana att kränkningen utan vidare måste stå klart för den som trakasserar. I de fallen behövs alltså inga särskilda påpekanden från den som känner sig trakasserad.

Med sexuella trakasserier avses ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet. Handlandet eller beteendet måste vara oönskat och den som trakasserar måste ha insikt om att hens beteende kränker någon. På motsvarande sätt som i fråga om andra trakasserier kan alltså den som utsätts för sexuella trakasserier behöva göra klart för den som trakasserar att beteendet upplevs som kränkande.

Det som skiljer sexuella trakasserier från den andra formen av trakasserier är att uppträdandet ska vara av sexuell natur. För sexuella trakasserier uppställs inte heller något krav på att uppträdandet har samband med en diskrimineringsgrund. Det trakasserande beteendet kan vara verbalt, icke-verbalt eller fysiskt. Det kan bestå av sådant som ovälkomna förslag eller påtryckningar om sexuella handlingar, fysisk beröring, ”tafsande” eller att någon till exempel stirrar, stönar eller visar pornografiska bilder.

Instruktioner att diskriminera

Med instruktioner att diskriminera avses en order eller instruktion att diskriminera någon som lämnas åt någon som står i lydnads- eller beroendeförhållande till den som lämnar den. Förbudet omfattar även en sådan instruktion att diskriminera som lämnas åt någon som åtagit sig att fullgöra ett uppdrag. Ett exempel från högskolans område skulle kunna vara att en person med en ledande ställning inom högskolan ger instruktioner om att studenter med till exempel viss etnisk tillhörighet, sexuella läggning eller kön inte ska få delta i en viss typ av aktiviteter som ingår i den utbildning som de blivit antagna till.

Utöver de sex formerna av diskriminering finns ett förbud mot repressalier

Den som har anmält diskriminering eller påtalat att en aktör bryter mot diskrimineringslagen har ett lagskydd mot att bli bestraffad, det vill säga utsatt för repressalier. Skyddet gäller även när någon medverkat i en utredning enligt diskrimineringslagen eller avvisat eller fogat sig i trakasserier eller sexuella trakasserier. Det står i 2 kap. 19 § diskrimineringslagen (2008:567).

2.3 Högskolans skyldighet att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier och sexuella trakasserier Visa avsnitt

Högskolans skyldighet att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier och sexuella trakasserier

Om en student eller sökande till en högskola utsätts för trakasserier eller sexuella trakasserier i samband med högskolans verksamhet är högskolan skyldig att utreda vad som hänt och vidta åtgärder för att förhindra fortsatta trakasserier. Skyldigheten att agera gäller såväl vid trakasserier från personal som från andra studenter.

Högskolans skyldighet att utreda och vidta åtgärder sätts igång så snart någon i högskolans personal fått kännedom om att en student anser sig trakasserad. För att högskolan ska anses ha fått sådan kännedom krävs inte att studenten själv gjort en formell anmälan eller berättat för till exempel en lärare om vad som hänt. Skyldigheten att utreda och vidta åtgärder inträder också när högskolans personal gjort egna iakttagelser eller blivit uppmärksammade på problemen av andra studenter eller företrädare för en studentorganisation.

En student som blivit utsatt för trakasserier ska kunna vända sig till vem som helst i personalen för att få hjälp. Högskolan ska ha rutiner som klargör hur lärosätet ska agera om trakasserier påstås ha inträffat och vem som ansvarar för att händelsen eller påståendena utreds.

2.4 Hur utredningen ska gå till Visa avsnitt

Att utreda

En högskola som får veta att en student eller sökande till högskolan anser sig ha blivit trakasserad måste ta uppgifterna på stort allvar och utreda händelserna. Ett aktivt och snabbt agerande från högskolan ger en signal om att trakasserier inte accepteras och att den som utsätts får stöd från högskolan. Det är bara om det är uppenbart att påståenden om trakasserier är ogrundade som högskolan kan låta bli att utreda saken närmare.

Utredningen ska göras så snabbt som möjligt. För att ta reda på de närmare omständigheterna bör högskolan i första hand prata med den som anser sig trakasserad och den eller de som pekas ut som trakasserande. Ibland kan det vara nödvändigt att prata med eventuella vittnen. Utredningens omfattning beror på situationen i det enskilda fallet.

Högskolan ska informera de närmast inblandade personerna om utredningen och om vilka åtgärder som kommer att vidtas. Om det finns behov ska högskolan också erbjuda stöd och hjälpinsatser. I informationsskyldigheten ligger också att lämna besked om högskolan beslutar att inte vidta några ytterligare åtgärder. Observera att känsliga uppgifter kan vara föremål för sekretess.

Om högskolan kommer fram till att en student blivit trakasserad måste högskolan vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att trakasserierna ska upphöra. Vad som är skäligt beror på omständigheterna i det enskilda fallet, till exempel trakasseriernas art och omfattning. Om det är en anställd vid högskolan som trakasserat en student kan högskolan vidta arbetsrättsliga åtgärder, till exempel utdela en varning, omplacera eller säga upp den anställde. Om det är en student som trakasserat en annan student kan det bli fråga om disciplinära åtgärder enligt högskoleförordningen. Högskolan måste följa upp åtgärderna för att förvissa sig om att trakasserierna upphört. Visar det sig att trakasserierna fortsatt måste högskolan vidta ytterligare åtgärder.

Vid en utredning om trakasserier kan det framkomma att det inte bara är fråga om ett problem mellan två individer som måste lösas. Om kränkningar har pågått under en längre tid utan att någon tidigare reagerat kan vara ett tecken på att en viss kultur har normaliserats. Att i en sådan situation individualisera det som inträffat och söka förklaringar hos enskilda individer eller händelser kan leda till att man inte kommer åt grundorsakerna till det som inträffat. Det enskilda fallet kanske visar på en kultur eller praxis bland personal och studenter som högskolan behöver åtgärda på ett generellt sätt genom sitt förebyggande arbete.

Det är bra om högskolan dokumenterar utredningen för att systematisera arbetet med utredning, åtgärder och uppföljning. Det kan även vara värdefullt om en tvist skulle uppstå kring hur högskolan har agerat.

2.5 Diskrimineringsersättning Visa avsnitt

Diskrimineringsersättning

Om en högskola bryter mot förbudet mot diskriminering, eller inte uppfyller sina skyldigheter att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier, kan högskolans huvudman av domstol åläggas att betala så kallad diskrimineringsersättning till den som utsatts för diskriminering.

Anställda och uppdragstagare vid högskolan likställs med högskolan när de handlar inom ramen för anställningen eller uppdraget. Det innebär att om till exempel en lärare vid sin undervisning utsätter en student för trakasserier så ansvarar högskolan för lärarens handlande.

Den student som anser att hen blivit utsatt för diskriminering eller att högskolan inte fullgjort sin utrednings- och åtgärdsskyldighet har möjlighet att väcka talan mot högskolan i domstol. Om studenten väljer att göra en anmälan till DO har DO en möjlighet att utreda ärendet. DO har också möjlighet att för enskildas räkning väcka talan i domstol.

2.6 Testa dig själv och lär dig mer om diskriminering Visa avsnitt

Testa dig själv och lär dig mer om diskriminering

Det kan många gånger vara svårt att avgöra vad som är diskriminering i juridisk mening. Som stöd för tolkningen av diskrimineringslagen finns praxis från domstolar och lagens förarbeten, bland annat regeringens proposition ”Ett starkare skydd mot diskriminering” (prop. 2007/08:95).

Här kan du lära dig mer om diskriminering genom att ta ställning i en rad situationer. Meningen med övningen är att du ska förstå komplexiteten i varje situation och vilka slags situationer som skyddas av lagen.

Fråga: Har den som sökte till utbildningen blivit diskriminerad?

En student med utländsk härkomst ber om ditt råd. En av hens lärare har vid flera tillfällen kommenterat hens utländska bakgrund och att hen talar svenska med brytning. Nu har läraren underkänt studenten vid en tentamen med motiveringen att hen inte på ett tillfredsställande sätt redogjort för det som efterfrågats. Studenten anser sig diskriminerad eftersom hen inte har svenska som modersmål.

Fråga: Har studenten blivit diskriminerad?

En student anmäler till högskolan att hen känt sig sexuellt trakasserad av sin handledare. Handledaren hade lagt armen om hens axel och frågat om de skulle gå ut och ta en öl tillsammans.

Fråga: Har studenten blivit diskriminerad?

En student har blivit trakasserad genom att en lärare vid upprepade tillfällen sagt nedsättande saker om studentens sexuella läggning. Högskolan utreder händelserna och kommer fram till att det som studenten berättat faktiskt inträffat och att läraren också förstått att agerandet var kränkande. Högskolan vidtar disciplinära åtgärder mot läraren som också ber om ursäkt. En uppföljning visar att läraren inte upprepat beteendet.

Fråga: Har studenten blivit diskriminerad?

En student berättar för prefekten att en lärare under lektionstid vid upprepade tillfällen sagt nedsättande saker om hennes religion och att hon känt sig trakasserad. Prefekten pratar med läraren som säger att hon vid ett tillfälle fällt en oskyldig kommentar och att hon inte uppfattat att studenten tagit illa upp. Prefekten säger sedan till studenten att ord står mot ord och att inte finns något mer att göra.

Efter händelsen får studenten underkänt av läraren på en uppsats med motiveringen att den inte uppfyllde kvalitetskraven. Under arbetet med uppsatsen hade läraren tidigare varit positiv och uppmuntrande.

Fråga: Har studenten blivit diskriminerad?

En student pratar med en studievägledare om en praktik som hen är intresserad av. Högskolan har ett etablerat samarbete med praktikplatsen och bestämmer vilka studenter som ska skickas dit. Studenten är en transperson. Studievägledaren säger till studenten att det inte är en lämplig praktikplats eftersom hon vet att det är en arbetsplats där det finns många fördomar mot transpersoner och hon är orolig för att studenten skulle kunna bli illa behandlad.

Fråga: Har studenten blivit diskriminerad?

En sjuksköterskestudent bär av religiösa skäl ett kors om halsen. Hennes handledare säger att hon inte kommer få genomgå vissa obligatoriska praktiska moment i undervisningen om hon inte tar av sig halsbandet.

Fråga: Har studenten blivit diskriminerad?

En student med kraftigt nedsatt synförmåga begär att få tillgång till kurslitteraturen i form av digitala talböcker, liksom att få genomföra sina examinationer muntligen. Högskolan nekar med hänvisning till man inte har budgeterat vare sig för kostnaden för sådan kurslitteratur eller för den extra arbetsinsats som det innebär att genomföra ett särskilt examinationstillfälle för muntlig tentamen. Dessutom anser högskolan att examinationsformerna måste vara lika för alla.

2.7 Fallstudie Visa avsnitt

Fallstudie

Läs och analysera fallet med sexuella trakasserier mellan två studenter i Word-dokumentet här bredvid. Gör sedan din bedömning och rösta på det alternativ du tycker är bäst.

Sexuella trakasserier mellan studenter

Alex och Bengt var studiekamrater på samma högskolekurs. De umgicks ibland privat. En kväll utsatte Bengt Alex för ett våldtäktsförsök. Efter detta gjorde Alex klart att hon aldrig mer ville ha med Bengt att göra. Bengt accepterade inte detta utan sökte upp henne på högskolan, satte sig bredvid henne på föreläsningar och gjorde fysiska närmanden.

Den 13 december berättade Alex för en av lärarna på högskolan om våldtäktsförsöket och att hon tyckte det var jobbigt att möta Bengt på högskolan. Hon fick råd av läraren att polisanmäla händelsen och att vända sig till Studenthälsan och Studentkåren.

På uppmaning av studentkåren mejlade Alex en av universitetsjuristerna den 15 januari och berättade om våldtäktsförsöket och att Bengt kunde vara närgången. Med anledning av detta hölls ett möte den 7 februari. Universitet meddelade att någon utredning av vad som hänt på fritiden inte skulle ske utan att det var en fråga för polisen.

När terminen skulle börja i januari blev Alex långtidssjukskriven. I början av april beslutade polisen att lägga ned utredningen om våldtäktsförsök.

Den 2 maj fick Alex med hjälp av studentkåren till stånd ett nytt möte med högskolan. Alex berättade mer detaljerat om allt som hänt, även under studietid. Högskolan lovade att man skulle göra en grundlig utredning av allt som hänt.

Utredningen påbörjades den 18 maj och var klar den 12 juni. Resultatet av utredningen skickades i ett brev till Alex. I brevet stod att det saknades stöd för hennes berättelse. Bengt hade inte gjort några medgivanden och det fanns inga vittnen. Dock framgick av intervjuer med studenter i samma grupp att Bengt kunde tafsa på andra när han druckit alkohol. Det hade också kommit fram att Bengt kunde ha en grov jargong. Högskolan förklarade att man inte skulle göra något ytterligare.

Vad anser du om högskolans agerande? Har högskolan uppfyllt sin utrednings och åtgärdsskyldighet?

A. Våldtäktsförsöket skedde på Alex och Bengts fritid och högskolan hade därför ingen anledning att utreda händelsen. Det är ett polisärende. Alex borde ha varit tydligare med vad hon varit med om. När högskolan fick reda på att Alex kände sig trakasserad även under studietid utredde högskolan de händelserna på ett tillfredsställande sätt. Det var ingen brådska eftersom Alex ändå var sjukskriven.

B. Högskolan borde ha startat utredningen av Alex situation på högskolan tidigare än man gjorde efter mötet den 2 maj. När man väl genom förde utredningen utfördes den på ett korrekt sätt. Högskolan hade inte underlag att vidta några åtgärder gentemot Bengt.

C. Högskolan fick kännedom om våldtäktsförsöket när Alex berättade om det för läraren den 13 december. Försök till våldtäkt på fritiden kan också ha konsekvenser för relationen mellan studenter i studiemiljön. Högskolan borde inom ramen för sin utredningsskyldighet därför ha utrett hur Bengt bemött Alex under studietid. Den utredning som faktiskt genomfördes gav stöd för att vidta åtgärder för att förhindra fortsatta sexuella trakasserier från Bengts sida. Högskolan borde alltså inte ha nöjt sig med att lägga ned ärendet med hänvisning till att ord stod mot ord och att det saknades vittnen.

D. Högskolan har vidtagit de åtgärder som skäligen kan krävas. Trakasserierna upphörde när Alex blev sjukskriven.

Kommentar

Diskutera svaren i grupp. Efter diskussionen kan ni jämföra era slutsatser med Arbetsdomstolens dom AD 2005 nr 22. Rättsfallet gällde en bestämmelse i dåvarande jämställdhetslagen om arbetsgivares utredningsskyldighet vid trakasserier. Omfattningen av högskolans utrednings- och åtgärdsansvar är i huvudsak densamma.

Läs DO:s sammanfattning av Arbetsdomstolens dom (pdf)

Domen i sin helhet återfinns på denna länk

2.8 Fördjupning Visa avsnitt

Fördjupning

Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda

Värdegrundsdelegationen (2015). Att arbeta med den statliga värdegrunden. Stockholm: Regeringskansliet. Länk till handledningen.

Vi blev antagligen för många: Könskränkande behandling i akademisk miljö

Annelie Anderssons avhandling Vi blev antagligen för många synliggör det strukturella stöd som de som trakasserar andra i akademien åtnjuter.

Andersson, Anneli (2007). Vi blev antagligen för många: Könskränkande behandling i akademisk miljö. Uppsala. Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet. ISSN 1103-8454. Länk till avhandlingen.

Sexuella trakasserier finns nog i en annan värld: Konstruktioner av ett (o)giltigt problem i akademin

I Gunilla Carstensens avhandling Sexuella trakasserier finns nog i en annan värld beskrivs hur sexuella trakasserier giltiggörs och ogiltiggörs i akademin. Utifrån en kvalitativ analys fångar avhandlingen upp och belyser den komplexa problematik som går under benämningen sexuella trakasserier. Analysen visar hur sexuella trakasserier blir till ett problem som både finns och inte finns.

Carstensen, Gunilla (2005). Sexuella trakasserier finns nog i en annan värld: Konstruktioner av ett (o)giltigt problem i akademin. Eslöv: Förlags AB Gondolin. ISBN 9789188821652.

Jämställdhet i akademin– en forskningsöversikt

Professor Drude Dahlerup har, på uppdrag av Delegationen för jämställdhet i högskolan (DJ), kartlagt forskningen om akademins kultur och normer, institutionskulturer. I ett kapitel redogörs för forskningen om de sexuella trakasserier och könskränkande behandling som kan förekomma inom akademien.

Dahlerup, Drude (2010). Jämställdhet i akademin – en forskningsöversikt. Stockholm: Delegationen för jämställdhet i högskolan. Länk till rapporten.

Bryt en norm: Din handbok när du blir diskriminerad som student

Rapporten Bryt en norm är en sammanställning av resultaten från två projekt som finansierats av Delegationen för jämställdhet i högskolan 2009-2010. Rapporten innehåller personliga erfarenheter av hur diskriminering kan se ut.

Sveriges förenade studentkårer (2010). Bryt en norm: Din handbok när du blir diskriminerad som student. Stockholm: Sveriges förenade studentkårer. Länk till rapporten.

Delar av mönster – en analys av upplevelser av diskriminering och diskriminerande processer

Diskrimineringsombudsmannen har analyserat drygt 800 anmälningar till DO om upplevd diskriminering inom arbetslivet, utbildningsväsendet, hälso- och sjukvården, handeln och i kontakt med samhälleliga institutioner såsom myndigheter. Analysen visar att det finns en systematik i den upplevda diskrimineringen.

Diskrimineringsombudsmannen (2014). Delar av mönster – en analys av upplevelser av diskriminering och diskriminerande processer. Rapport 2014:1. Stockholm: Diskrimineringsombudsmannen. ISBN 978-91-980853-2-7. Länk till rapporten.